Skiffertak hade en storhetstid under det sena 1800-talet och i början på 1900-talet. Perioden sammanfaller med framväxten av det moderna svenska samhället. Många nya kyrkor och olika typer av offentliga byggnader uppfördes då och fick ofta skiffertak.

Takskiffer är tunna skivor av sten som används för taktäckning. De är oftast av ler- eller glimmerskiffer, men även andra bergarter förekommer.

Det finns tre områden i Sverige där skiffer till tak har brutits i större omfattning; Glava i Värmland, Grythyttan i Bergslagen och på några olika platser i Dalsland. I Glava bryts en ljus glimmerskiffer. I Dalsland och i Grythyttan finns mörkare eller svarta lerskiffrar med en finkorning, matt yta. I alla tre områdena startade brytningen ungefär samtidigt, i slutet av 1700-talet.

‘Takskiffer började användas efter statlig uppmuntran. Baronen Samuel Gustaf Hermelin, som arbetade med att upprätta geologiska kartor över Sverige, skrev 1771 en uppsats där han förespråkade användandet av skiffersten på tak. Vi får veta att det fanns skifferbrott i Frankrike, England, Tyskland och Norge, men inget i Sverige. Han avslutar med att en byggnad i Åmål belagts med svensk skiffer, “förledet år” (alltså 1770). Byggnaden han syftar på är Vågmästargården, Åmåls äldsta byggnad, som ännu i dag har kvar sitt tak av skiffer från Glava i Värmland.